SJ

Nummer 88. Trångt, gungigt och illaluktande. Det var sovplats 45 och 46 vi fick. SJ hade lovat oss att vi skulle komma fram utvilade. Men jag vet inte hur det blev med den saken... Under mig låg en kille med sin dator och knaprade på chips. Under honom låg en tant som var alldeles för förkyld för att sova bland folk, hennes snarkningar lär väl väckt hela tåget. Högst upp på andra sidan låg Samuel och sov som en stock. I bädden under låg en kille som inte bäddade, bytte om eller snarkade, han var försvunnen när jag vaknade. Längst ner på den sidan av kupén låg gubben som var gift med den snarkande kvinnan, han sov redan när vi klev på tåget vid 22.30.
Det tog ett tag för mig att komma till ro. Det gungande så mycket så jag mådde illa. Jag laddade upp med åksjukepiller och låg blickstilla. Mina tankar for runt i huvudet efter en dag i två, för mig, främmande städer. Det tar ju faktiskt ett tag innan man lär känna staden man är i. Vi hann se spöregn, gamla tanter och gamla gubbar, unga aktivister, kycklinglasagne och tacopaj, affärer, polisbilar, racerbilar och en hel del annat. Jag var rejält trött när jag låg där på bädd nummer 46 och andades någon annans andedräktsluft och hörde ljudet från chipsen, snarkningarna och tågets fart.
Jag är glad att jag slapp resa ensam. Allt blir så förfärligt tråkigt och långsamt när man åker själv. Så sällskap är det bästa som finns.
Livet är en lång resa alltså. Jag är glad att man slipper resa ensam. Tänk människorna runt omkring, tänk om de inte funnits runt omkring. Vad tråkigt och långsamt allt hade blivit.
Människor- vilket påhitt!
Nu blir det paj i det gula huset. Gästerna hade annat för sig ikväll, så vi får sova tidigt för trött är jag, inte det minsta utvilad. Så SJ släng dig i väggen.
Peace.
Johanna