Att stå i en sittande kyrka

Igår var det söndag och gudstjänst. Det var trevligt men inte så mycket folk. Vi sjöng lovsång och mellan två sånger kom mötesvärden fram och påminde om att vi gärna fick stå upp, lyfta händerna eller göra något annat. Vi skulle känna oss fria. Sällan har jag nog däremot känt mig så ofri...
Vad är det som gör att normen för lovsång är stående med lyfta händer? Vad är det som gör att många gärna påpekar att det är okej att stå även i församlingar helt utan nykristna eller okristna? Varför kan man inte få vara så fri att man kan tillåtas sitta?

Efter att vi fått reda på att det var okej att stå så ställer sig givetvis någon upp lite som i sympati. Vad är det vi försöker visa? Och för vem?
Kan inte kyrkan få vara platsen av spontanitet? Där vi får göra precis så som vi vill inför Gud, dansa, stå, sitta, ligga, sjunga, ropa. Inget fel på att vara tydlig med att ingen blir arg om man står men jag tror ni känner igen känslan som lätt infinner sig efter en sån hälsning.

Jag önskar att man fick känna sig fri nån gång...